Länge sedan sisst

Jo, nog var det ett tag sen, men oroa er inte, än så kryper inspirationen fram ibland. Det här inlägget kommer bli lite allmänt, sen kommer det stå saker om Anna, där finns det nämligen mycket inspiration. Tänkte anfalla med mina senaste iaktagelser och betänkligheter, dock blir det nog inte så bittert, för s mycket bitterhet har det inte funnits plats för nu på slutet, eller har omgivningen skärpt sig? självinsikt = obra.

Födelsedagen har ju firats sedan sisst med pompa, ståt och olidliga hattar. Modern hade en västfront och disskuterade livet och fick träffa Anna. Inga problem där faktiskt, inte för att det fanns någon risk för någonting sådant. Kompetenta gäster på kvällen såg till så att ingen tårta gick till spillo, inte någon öl heller för den delen :) pitchers höll måttet för en gångs skull, kanske har vi bara haft otur, vem vet, vem vet. SÖndagen efter bemärklese dagen så visade sig skarpa ålderstecken nästan omgående. Trötta tog vi oss till tacon och åt, det var lite starkt(åldern), sen anföll vi Ica ettan och skrattade åt en man med en hund, sen gick vi hem och...somnamde! 24 år gammal och redan inne på pensionär-vilan. Men det var iof rätt skönt, fast det säger jag nog inte högt.

förövrigt välkommna till Roman-bloggen.

Veckan har däremot varit lugn och fin, dock så var tisadagskvällen svår, en tom säng och ingen att snutta kudde med, stackars Tommy...Vart däremot väckt av århundradets mysmonster på onsdagsmorgonen, och inspirationen var ett faktum. Jag ville visa min uppskattning för väckningen och slängde ihop lite mat och vin tills Anna kom från jobbit och vi hade en så kallad mysig hemma-kväll. Och nu sitter jag här i skolan med mitt arbete och är trött och törstig, ska nog göra som Mårten och sova lite. =)

Ganska konstigt egentligen hur mcyket andra människor påverkar än, fastän man tror att man är glad, stark och cynisk. Har iof alltid kännt det med mina vänner men det blir inte riktigt lika starkt där. eller starkt, det blir inte lika kraftigt. Vänner saknar man när man inte har dom och man är glad när man är hos dom. När man har Anna hos sig då slår hjärtat, fantasin skenar och livet bara finns där runt omkring än, när hon inte är där då är allt liksom i bakgrunden. Sådant gör mig förvirrad, man tyckte allt var så fint innan, och fortfarande är det fint, men ändå anfallar livet så här mycket, jag menar, sådant här drar ju revor i en på nått sätt.

Poesi är att klä det man känner i beskivande ord, att klä orden man säger i medtagande rytmer och att leva dessa rytmer ivardagagen. För mig är Livet Poesi nu, det är skönt och fantasiskt.

får man vara så här glad utan o bittra? jag vet inte, ni får leva med mig helt enkelt även om jag blir löjlig, det verkar ju finnas risk för det...

Lite Tusse ska ni få iaf, för ikväll blir det kåren och öl, fantastiskt tycker jag, men vad tycker Percy NileGaard?